Aspiebloggen

Jag har ett problem som ställt till det vid många tillfällen och även gjort att jag inte kan ta vilka jobb som helst och det är känsla jag får när jag är i närheten av någon som skäller ut någon annan. Det är en sugande känsla jag får i magen och det enda jag vet är att spärra ute ljudet eller helt avlägsna mig från det.

Men det är inte bara själva skällandet som är jobbigt utan vetandet att det ska inträffa. Det gäller i närheten av barn. Inte nog med att jag inte gillar när de börjar skrika, jag gillar inte heller när de blir tillsagda eller när man kan anta att de snart ska bli det. Följden blir att jag inte vill vara i närheten av barn och deras föräldrar eller andra förmyndare.

Ett exempel är när jag gick förbi Strands skola på väg till och från visningen av lägenheten, det andra är när jag träffar mina systerbarn, något som jag ska göra idag. Ok även min brordotter var tidigare i alla fall en källa till den här känslan men det är inte alls lika stökigt kring henne längre. Vilket tyvärr inte går att säga om mina systersöner. De går varandra på nerverna i stort sett hela tiden och det är väldigt jobbigt för alla inblandade. Nu för tiden är det mest den yngre som går i gång men den äldre kan den med ibland. Jag har väntat i många år på att de ska lugna ner sig men det tycks sällan ske. Med tanke på hur utlämnade den här texten är så kan jag väl lika gärna skriva det också, gällande den yngre så misstänker jag ADHD. Han är onormalt aktiv och stämmer in på väldigt många av de symptom som kännetecknar ADHD, men inget diagnos finns. Han är 10 år om jag minns rätt. Jag tycker de fyller år hela tiden så det är svårt att hålla koll på det där. Mina syskons ålder vet jag då yngsta brorsan är 9 år äldre än mig och syrran är ett år äldre än honom. Äldsta brorsan har jag inget bra system på.

Det var meningen att jag skulle ha postat det här för några dagar sedan för att hinna få förslag, därför skrev jag ett inlägg medan jag satt på jobbet som jag sedan skulle eposta till mig själv, men meddelandet kom inte fram så därför får jag skriva ett nytt inlägg. Det här är inte exakt vad jag skrev då men ämnet är detsamma.

Vad ska jag då göra. De mindre sociala skulle säkert föreslå att jag helt låter blir att åka dit men det vill jag inte. Att säga upp bekantskapen är ett enormt steg som jag inte är villig att göra. Det är jobbigt nog att jag sällan är med på barnens födelsedagar, men jag orkar inte med att vara så instängd. Förra söndagen så skulle morsan (inte jag) ha varit iväg för att fylla syrrans sambo, men syrran var sjuk då så det blev inte av. Morsan gillar inte heller att jag känner så här och hon får sällan träffa sina barnbarn vilket är synd. Meningen var också att jag för en gångs skull ska kunna förklara hur jag känner men då syrrans svärföräldrar kommer dit så kan jag nog glömma det. Jag tycker att folk måste veta varför jag brukar dra mig undan. Tyvärr så kommer förmodligen alla utom de som verkligen behöver läsa det här inlägget är se det men nu är det i alla fall skrivet.

Förr när de kom på besök så brukade jag när jag inte umgicks, dra mig undan till mitt rum där jag lyssnade på riktigt hög musik för att stänga ute ljudet. I det här huset så räcker det oftast att gå in i datarummet jag sitter i nu. Inget av detta fungerar förstås om jag är på besök. Idag kommer jag efter middagen, och innan julklappsöppningen att sätta mig vid deras TV på övervåningen. Vi ska dit klockan 2 men av någon anledning så brukar inte julklappar öppnas förrän efter kalle anka, trots att få ser på den. I år tänkte jag om möjligt försöka se på karlbertil jonssons jul eller vad den nu heter. Jag kom på att jag aldrig sett den. Nu får jag säkert en massa kommentarer om att det är skit och chansen finns att jag håller med men jag vill i alla fall se den.

Morsan har förresten börjat prata om att vi kanske ska åka till min yngsta brorsa efteråt och inte stanna så länge hos syrran. Tyvärr blir det inte så. Synd då jag vet att jag själv bara vill ha julmaten och ungarna bryr sig mer om klapparna än om jag är där så att stanna hela kvällen är bara kul för de som orkar vara sociala, något jag inte kommer orka.

Visst ja, höll på att glömma en sak: orsak. Jag och morsan har funderat en hel del på varför jag känner som jag gör. Vi är överens om att det inte orsakats av bråk inom familjen då pappa och hon bråkade väldigt sällan så det kan inte vara orsaken. Jag tror att det kommer från skolan. Som de flesta mobbningsoffer så hatade jag att gå till skolan och när jag inte ens kan påstå mig ha gått i en enda klass som inte varit stökig utan det var dagligen som någon lärare blev sur på någon i klassen som störde, så blev det väl så att jag kopplar ihop skolan, där folk blir tillsagda, med att andra, oftast barn blir det. Nu måste det inte vara barn utan kan förstås vara vuxna som börjar gräla men känslan är den samma. Kanske är det kopplat till min oförmåga att filtrera inkommande ljud. Skulle tro det.

God jul till alla som på något sätt klarar av att njuta av den, jag vet att jag inte kommer göra det. Inte blev den vit heller trots att anders slaskade. I klimatförändringarnas tidevarv gäller inte längre bondepraktikan.