Ändringar:
2007-07-31 – Sidan skapad
Kärleksblyghet kan bäst beskrivas som oförmågan att ta kontakt med det motsatta könet i informella situationer. Sådan är jag. Min asperger gör att att jag är blyg när jag är bland nya människor, men även efter jag lärt känna dem så är jag blyg runt tjejer. Speciellt om jag gillar tjejen ifråga. Då går det sällan att få ur sig något vettigt när de tar kontakt. Att själv göra det är på gränsen till omöjligt.
Jag har alltid undrat varför jag har så svårt för att ta kontakt med tjejer. Att prata skola/jobb funkar rätt så bra men när det gäller mer privata ärenden som flörtning så tar det tvärstopp. Jag kan bara inte göra det, ångesten blir för svår. En längre tid trodde jag att det berodde på asperger, men det finns folk med AS som definitivt inte är kärleksblyga så det stämmer inte.
Så läste jag boken Shyness & love av doktor Dr._Brian_G._Gilmartin och allt föll på plats. Jag har inte känt igen mig så mycket sen jag läste om asperger för första gången.
Vad är då en kärleksblyg person. Boken beskriver det som en heterosexuell man som vill ha flickvän/ fru men som inte vågar ta det första steget. Den förklarar också varför tjejer samt homosexuella går bort. Det riktigt svåra är just könsrollerna som säger att mannen ska ta initiativet. Kärleksblyga tjejer behöver bara vänta tills en ickeblyg man tar kontakt, det samma gäller bögar men naturligtvis inte lesbiska. Sen så brukar tjejer inte störa sig på samma sätt och enligt samhället så är det ok för en tej att vara singel medan män ses som konstiga.
Kärleksblyghet kan inte jämföras med vanlig blyghet då jag om valet fanns hellre skulle välja att hålla ett föredrag om valfritt ämne för viktiga personer, än att behöva visa uppvaktning mot en tjej. Jag är inte blyg i den aspekten för det är inte samma sak. Fast kan jag undvika föredrag så vore det bäst.
Boken nämner något jag bara trodde att jag tänkt på men som tydligen andra också gjort, och det är något som han kallade ”The male lesbian”. Jag citerar:
Specifically, a ”male lesbian” is a heterosexual man who wishes
that he had been born a woman, but who (even if he had been a woman)
could only make love to another woman and never to a man. Unlike
the transsexual, the ”male lesbian” does not feel himself to be ”a woman
trapped inside the body of a man”. Moreover, none of the love-shy men
studied for this research entertained any wishes or fantasies of any kind
pertinent to the idea of obtaining a sex change operation. All wanted to
keep their male genitalia; all wanted to remain as males. However, all
deeply envied the perogatives of the female gender and truly believed
that these perogatives fitted their own inborn temperaments far more
harmoniously than the pattern of behavioral expectations to which males
are required to adhere.
Jag blev oerhört chockad när jag läste det för jag har tänkt precis likadant. Om jag hade fötts som kvinna så hade jag inte haft de kraven jag har nu, samtidigt så skulle jag inte kunna gilla män för det utan bara kvinnor. Sen så finns det säkert andra krav kvinnor har men de är inte lika. Dessutom så har jag aldrig känt mig hemma med typiska pojklekar utan vill mest bara ta det lugnt och inte springa omkring och skrika hela tiden. Ingen av de som studerades för boken hade några tankar om könsbyte och såg sig själva som män när det gällde både kropp och psyke.
Varför då denna artikel. Jo det är för att kärleksblyghet är bland det värsta som finns. Att vilja ha något så alldagligt som en relation men inte kunna skaffa det är väldigt jobbigt för mig och gör att jag knappt har lust för något. Hur ska man orka med något när en så viktig sak saknas i ens liv. Värre blir det på sommaren när alla tjejer klär sig i så lite kläder som möjligt. Jag vet mycket väl att tjejer inte kommer falla för mig hur som helst utan att jag gör något åt det och det är just det som är så jobbigt. Det krävs en viss utstrålning, och min vill jag inte ens veta vilka signaler den sänder. Förmodligen syns det allt för väl hur desperat jag är. Lägg där till att jag är väl medveten om hur jag ser ut och det gör inte saken bättre. Men nu borde jag försöka hålla det sakligt och inte gå in på för mycket om mig.
Hur blir man då av med kärleksblyghet. Att skaffa en flickvän verkar vara rätt lösning, men inte helt enkel. Boken nämner Practice Dating Therapy som går ut på att man möts i grupp och blir uppdelade i par där den ena ska kontakta den andra via brev eller telefon. Sen efter ett tag så byter man partner och så får man öva på den andra. Jag tänker inte skriva mer förrän jag hunnit kolla lite på nätet. Boken är ju 20 år gammal och amerikansk. Jag måste kolla om det finns någon svensk variant. Har redan prövat att söka på kärlekblyghet och de enda länkar jag hittar går till min egen blogg.
Ok sökning genomförd och det enda jag hittar är vanliga datingsajter. Kollade också på hemsidan för Örebro läns landsting, men hittade inget. Tänkte om de anordnar något men det verkar de inte göra. Inte sådan terapi. Nåväl. Jag hittade den här sidan där en person frågar om råd. Råden verkade vara: ta mediciner mot ångest, förbättra hygien och klädstil, besök en bordell. En gav råd om psykologer men fick inte med håll från de andra utan snarare tvärtom. Åsikten tycktes vara att psykologer bara vill diskutera din barndom trots att det inte är där felet ligger. Skaffa bättre kläder, nä det behövs inte. Har ju en morsa som inte tillåter vad som helst. Hygienen däremot tål att tänkas på. Jag vet att jag är dålig på att raka mig, det blir oftast bara en gång i veckan även om jag ett tag gjorde det 2 gånger. Det känns helt enkelt inte så viktigt när det är så mycket annat med min kropp som inte är bra. Bordell? Hmm. Det skulle i så fall få bli i ett land där det är tillåtet och därmed tillkommer ett annat problem. Jag har aldrig varit utomlands så det blir mycket att förbereda sig på. Dessutom så vill jag ju ha ett långvarigt förhållande och det hittar man inte där. Men ändå, det skulle minska pressen något iaf. Får fundera på det. Efter att ha nämnt det här så behöver jag nog behandla mina åsikter om prostitution, men det får bli en separat artikel. Är inte helt säker på var jag står i frågan.
Nog borde det finnas mer att skriva men det känns tomt nu. Få se, jag har gett min syn på det hela, lämnat beskrivning från bok, och skrivit lite om påstådda botemedel. Bör väl nämna sidan love-shy.com där man kan läsa boken jag skrev om. På den finns också historier från folk som kommit över sin blyghet, men för det krävs ett yahoo-konto och det orkar jag inte skaffa. Känns som att tråden jag länkade till ger de bästa råden. Det krävs något av en, det går inte per automatik skulle man kunna säga. Men hur skaffar man sig motivationen till det när allt känns så värdelöst?