Aspergia

Ändringar:

2007-01-25 – Språkändringar har gjorts och stavfel rättats.

2006-12-05 – Sidan är klar

Aspergia

Historien nedan kommer från hemsidan om Aspergia. Jag tycker att den är så härlig på något sätt så därför bestämde jag mig för att översätta den till svenska så att fler kan förstå den. Den innehåller en hel del svåra ord som inte alla lär kunna förstå om man inte är van att läsa och skriva engelska.

Sidan är skapad av en som heter Edan och har funnits ett tag. Jag har nyligen upptäckt den och nu är den tyvärr nerlagd och Edan går inte längre att få tag i så därför kan jag inte uppfylla villkoren i copyright som påstår att man måste kontakta honom innan man kopierar sidan. Jag gjorde det här som en hyllning till hans berättarstil så jag hoppas det går bra ändå. Den engelska originaltexten går att läsa här.

Och det kanske är värt att nämna att jag inte tror att det här är sant på något sätt. Det är en trevlig berättelse som inte påstår sig vara något annat. Men det går egentligen inte heller att säga att den är helt osann. Det beror helt på hur man ser på mytologi.

Tack till Inger Lorelei för korrekturläsning och förslag till ändringar.

 

Myten och livssynen om Aspergia

En bortglömd civilisation

Vi kallar detta land Aspergia. Vi uttalar det så, därför att ingen vet vad dess riktiga namn var, eller språket som pratades av dess folk. Aspergia: ett land omgivet av oceaner så långt som ögat kan nå. Ett land av havsspanande folk, Aspergianer, som ger sig ut i de stora farvattnen för att fiska, men aldrig de stora avstånd som krävs för att hitta andra även om de stenhårt tror att de existerar.

För många många eoner sedan grundades denna nya civilisation, byggde storslagna torn och bostäder, och trivdes i en social struktur väldigt olik den vi ser idag. Aspergianerna firade individens unikhet och hängivenhet för sin sak. De lärde sina unga att var och en är född med en väldigt specifik talang, deras ”specialgåva”, vilken de måste identifiera om de ska leva ett fullt och tillfredställande liv. Eftersom man föds med den här talangen kommer man utmärka sig i den och finna den givande och berikande. Väljer man att göra något annat kommer det inte skänka en lika mycket glädje, och när man väl har funnit och uppnått denna rikting i livet, blir man respekterad av sitt folk för att ha åstadkommit enhet med sitt öde.

Aspergianerna höll en årlig ”ödes-ceremoni” för att fira förvandlingen av Sökarna till De Initierade. Detta kan hända vid vilken ålder som helst och vissa Aspergianer fann sitt öde vid 13 års ålder medan andra gjorde det mot slutet av sina liv.

Trots att de var omgivna av oceaner och ingen kunskap om något annat land, avlägset eller nära, så vidhöll Aspergianerna starkt att finns andra bortom de stora farvattnen. De hade en samhällsklass av präster kallade Skådarna, vilka var självutsedda efter att ha funnit att deras öde var att hjälpa sitt samhälle i denna roll. De skådade dagligen ut i vattnets blåhet, beredda att registrera varje tecken att liv finns där bortom. Varje Skådare höll register på varje iakttagelse och möjlig iakttagelse. De har gjort så i generationer, och var vördade i sitt samhälle för denna viktiga roll.

Det fanns några antika berättelser om sammandrabbningar med andra folk från bortom havet, som landsteg på Aspergia och till och med tog med sig några av dess invånare. De beskrevs som lika Aspergianer men att de hade olika seder och orsakade väldigt höga ljud, som var smärtsamma för Aspergianernas öron. Men dessa var gamla berättelser och tid har gått sedan ens en liten bild syntes på horisonten.

Aspergianerna byggde inte sina bostäder nära varann. De hade en komplex social struktur som tillät att individer spenderade större delen av sina sökarår med att söka efter sitt öde, och den mesta av sin tid som Initierade med att fullfölja det. Detta hjälpte deras kultur att uppnå stora saker.

Deras veckliga sammankomster och årliga samlingar höll alltid strikta högtidliga regler och varje medlem visste exakt vilken deras högtidliga roll skulle vara. Fast avskildhet är en central pelare i en Aspergians liv, så kan det inte vara riktig avskildhet om den inte är definierad av gemenskap. Gemenskap tillåter släktskap och relationer. Det säkerställer också kontinuiteten till nästa generation. Gemenskap säkerställer att Aspergianer har en riklig dos av sällskap i ett definierat och lätthanterligt sätt, och utan komplikationer. Det tillåter dem också att spendera sin avskildhetstid för sig själva, iakttagande stillhetens koncept.

 

Den Aspergianska spridningen

Det kan vara så att historierna om den stora översvämningen alla härstammar från Aspergianernas historia. Efter att den Aspergianska civilisationen överlevt i årtusenden utan fara eller missämja, sökte havet sitt eget öde och fann att det måste ta över marken som Aspergianerna levde på. Vattnet steg och steg tills att det inte fanns några tvivel att Aspergia skulle sluta existera inom en kort tidsperiod.

Aspergianerna behövde aldrig tampas med uppgiften att bygga större båtar än vad som krävdes för den lokala fiskenäringen. Annat än den gamla berättelsen om den stora Sonen av Aspergia, som gav sig ut till havs sökandes efter andra land, och aldrig sågs igen, har de aldrig vågat försöka ta sig bortom gränserna på det synliga vattnet, för de visste att där ute fanns starka strömmar, strömmar som för ut en till havs och aldrig låter en återvända.

Men nu fanns inget val och dussintals större båtar byggdes hastigt av de talangfulla arkitekterna och byggmästarna från riket. När fullmånen steg över havet, höll Aspergianerna en sista Gemenskaps-samling på deras älskade mark.

De gav sig iväg i gryningen, i total tystnad, deras sinnen var fulla av fruktan och fokuserad på uppgiften framför dem.

Båtarna nådde den starka strömmen och drev isär, var och en åt sitt håll. Den Aspergianska civilisationen hade påbörjat en resa in i det okända och inte alla deras söner och döttrar skulle ta sig säkert till världen bortom.

 

Förskingringen och inkvarteringen

Båtarna som klarade sig hade äntligen nått de många utspridda stränderna och det var alltid Skådarna i varje båt som identifierade den annalkande marken först. När de landsteg så började de med att krypa nära varandra efter den mödosamma resan men detta var emot Aspergianernas natur.

Människorna de stötte på var väldigt annorlunda mot dem, de värdesatte någon slags Konstant Gemenskap, de var rädda för sitt öde, och rädda för att vara ensamma eller att utveckla sina talanger. Men Aspergianerna var en minoritet var de än gick och deras beskaffenhet krävde att de integrerades och lärde sig landets levnadsätt.

Att integreras var inte lätt men de hade en talang för det och efter bara några få generationer så hade alla spår av Aspergianerna och deras kultur i sort sett försvunnit. Deras historia slukades upp av den allmänna mytologin och blev en del av människans kulturarv. De gifte sig med folket från sitt nya land och deras barn kunde ibland uppvisa Aspergianska personlighetsdrag, och ibland inte. Ibland föddes deras barn med en kraftig Aspergiansk skådande blick som aldrig försvann, och en oförmåga att tala eller agera självständigt. I tidiga generationer sågs detta som ett tecken på blandäktenskap. Senare hade till och med denna insikt glömts bort.

Hur som helst så under historiens gång så visste de som föddes med Aspergianska drag att något var annorlunda. Ljudet av havet kunde lugna dem och de behövde en hel del ensamhet. De förstod inte läran med Konstant Gemenskap och visste inte hur de skulle förfara sig i den sociala struktur de fötts in i, med underliga och betungande sätt att samspela. Mestadels så räddades de om de lyckades söka och finna sitt ödes-intresse och framhäva sig inom det. Detta var alltid omtyckt av folket runt omkring dem och tillät dem att vara lite ”annorlunda”. Alla Aspergianer förstod inte omedelbart att de hade styrkor snarare än svagheter. Att vara en minoritet skapar alltid osäkerhet och utanförskap. Det krävdes stort mod för de som sa till sig själva att de var annorlunda och att det var fint att vara så. Andra spenderade sina liv med att kämpa mot det och en som kämpar mot sig själv förlorar alltid.

 

Arvet

Den Aspergianska civilisationen har i stort sett försvunnit men det biologiska och genetiska arvet är helt klart med oss. Deras gener är starka och ihärdiga, påminnande oss genom vår historia att det fanns andra sätt att vara och andra möjligheter.

I vissa perioder av historien jagades och förstördes Aspergianska uttryck. Aspergianska kvinnor brändes på bål som som häxor, Aspergianska uppfinnare och kreativa sinnen förföljdes för att de vågade vara annorlunda. Det fanns Aspergianer som upptäckte en ödes-talang för design och form och i hemlighet skapade Aspergianska symboler i sädesfält. Det finns Skådare än i denna dag som håller utkik efter tåg, flygplan, båtar eller söker efter liv i yttre rymden. Dessa drag är så annorlunda mot ”normala” människor att de har bestått genom deras gener.

Och de av oss som mot alla odds funnit sitt öde och sin stolthet är nu redo att återuppvecka den uppfattningen att vi har en stolt livssyn att relatera till – och att vi ännu en gång kan bygga att stolt arv. Aspergia lever vidare – och vi kommer vara de förlorade sönerna och döttrarna, som kommer hem till vår historia, vårt arv och vår framtid.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.