Ännu en gång känner jag bristande engagemang för allt möjligt. Under några dagar har jag haft ”praktik” i en butik för att hjälpa till med bokföringen. Jag har jobbat hemifrån då det saknas plats i butiken. Nu är det väl inte tänkt att just det här ska leda till jobb utan att det ska hjälpa mig återgå till arbetsmarknaden, men hur mycket arbetsmarknad finns det kvar snart så som läget ser ut i världen. Så därför har jag svårt att engagera mig i det jag gör.
På UMA vet de förstås inget om detta. Jag har inte varit där på ett tag men idag när jag åker dit så lär jag på sin höjd höra om upploppen i England, men inte om hur nära kollapsen är. På sätt och vis avundas jag dem som inte ser hur det verkligen ligger till. På nätet kallas de zombies och det är verkligen passande då man verkligen måste vara totalt mentalt frånvarande för att inte se vartåt det barkar. Men samtidigt har jag själv varit en av dem. För bara några år sen så var World of Warcraft allt som gällde för mig, precis som miljoner andra. Det var trevligare att oroa sig för spelet och släppa allting annat, att inte bry sig om omvärlden utan om en annan värld som trots alla faror och plikter faktiskt var härligare att vara i. Någon timmer per dag ägnades åt auktioner, många åt att komma åt värdefulla metaller, ännu fler för uppdrag. Säga vad man till om företaget bakom WOW men det vet hur man skapar ett spel som engagerar, den saken är säker.
Men förra året hände något. Först var det vulkanen på Island, sen förstås oljeutsläppet som totalförstörde Mexikanska golfen. Då vaknade jag upp. Jag har förstås varit medveten om problemen med olja förut och just hur viktig den är. Utan billig oändligt ökande energi stannar världen. Men på något sätt registrerade det aldrig just hur stora problemen verkligen var. Finanskrisen slog hårt mot Sverige och hade lett till arbetslöshet för mig om jag inte hade sagt upp mig innan. Efter det längtade jag bort från världen och tog min tillflykt i WOW. Förra året ändrades det och jag började förbereda mig. UMA dök upp i samma tillfälle och det var tur. Tror jag.
Efter kärnkrafthaveriet i Japan tidigare i år så står det klart att världsekonomin kommer att falla. Tillväxten får inte hindras men samtidigt är det precis vad som skett. Utan tillväxt så brakar systemet ihop. Att ha ett system som måste växa, annars kollapsar det är förstås en omöjlighet på en begränsad planet och obeskrivligt idiotiskt som bara ekonomer som inte ser brister kan komma på. För ekonomer finns det alltid mer resurser, något som förstås inte är sant.
På sätt och vis önskar jag att jag hade vaknat medan jag fortfarande hade ett jobb och mer pengar än idag. Nu känns det som att jag har väntat på kollapsen länge men den är jämt i närheten utan att vilja komma nära. När kollapsen väl sker kommer jag ångra det här men just nu vore det bäst om den dök upp och slutade vänta. Politiker gör sitt bästa för att fördröja det oundvikliga till ingen nytta. I övrigt vet jag inte om jag orkar jobba. Även om jag får ett jobb så vet jag aldrig när det tar slut. Alla andra ser långt fram och tror att allting på något sätt ska ordna sig. Jag har svårt att se något bra komma ur det här och långsiktig planering är omöjlig. Förresten så har jag till januari på mig att hitta ett jobb. Sen tar sjukersättningen slut och det blir att gå till soc. Att förklara hur jag känner för arbetsförmedlingen är inget jag tänker försöka mig på. Dags att publicera det här inlägget och bege sig till ett vanligt kort fredagsmöte på UMA.
![[Valid RSS]](http://aspiebloggen.se/valid-rss-rogers.png "Validate my RSS feed")
Själv jobbar jag för tillfället, hoppas kunna njuta av en stadig inkomst i ett par månader iaf innan skiten går lös på allvar, men jag är redan mer eller mindre mentalt förberedd ”acceptansfasen” så jag orkar knappt bry mig längre, följer världsekonomin med blandat intresse o förberedder för tiden när det är dags att kavla upp ärmarna på allvar.
Hoppas själv att skiten bara kan ta o crasha nån gång så man kan börja jobba sig upp från botten ist för ner från ”toppen”.
En stadig högre inkomst vore inte helt fel. Säga vad man vill om fysiska förberedelser men jag tror att det mentala är viktigast. Ibland känner jag mig som Sarah connor från Terminator, med den skillnaden att jag inte orkar berätta för andra vad jag vet. Jag har inte orken helt enkelt.