Aspiebloggen

Jag inser nu vilken djävulsk förbannelse jag fått på mig. Min kärleksblyghet kommer för alltid att beröva mig det som jag längtar efter allra mest, en kvinnas kärlek om jag inte får hjälp vilket jag aldrig tycks få.

Ingen på forumet lär väl vilja vara med mig när jag så öppet gått ut med hur jag är, (dessutom bor de flesta långt bort), och förmodligen ingen som läser min blogg heller. Och IRL lär det verkligen inte finnas någon för i så fall hade de nog dykt upp vid det här laget.

Så vad göra? En resa till tyskland verkar alltmer lockande men ekonomin sätter stopp, dessutom har jag aldrig varit utomlands så det är mycket som jag inte vet något om när det gäller resande och det är också lite skrämmande.

Men jag börjar tröttna på att inse just hur handikappad jag är när det gäller det sociala umgänget med kvinnor och utan det kommer jag nog aldrig få någon flickvän. Man måste ju vara social, det är så det fungerar nu. Överallt omkring mig ser jag social killar som är trevliga mot tjejer och som förmodligen kommer få dem på fall till slut medans jag sitter där och försöker stirra utan att det syns för väl vilket förmodligen inte går något vidare.

Aldrig är det någon som tar kontakt med mig för det är inte hur de har blivit uppfostrade. De som säger att asperger är det värsta som finns skulle prova på att vara en kärleksblyg kille, det är många gånger värre. Asperger har åtminstone vissa fördelar medan kärleksblyghet bara har nackdelar.

Galenskaparna har rätt, det ska va gött att leva och just nu är det allt annat än det. Det enda bra som hänt i år är det här jobbet, annars har det som vanligt varit skit. Jag har vissa skäl till att inte begå självmord men jag tänker inte gå ut med dem då de lär skrämma omgivningen. Det är inget planerat än på ett tag iaf.

Inte heller skulle en lottovinst förändra saken. Det jag vill ha kan inte köpas för pengar.