Min farmor dog igår kväll. Jag borde kanske sörja men kan inte riktigt. Det var lyckligtvis längesen jag förlorade en familjemedlem men som det är nu så kan jag inte riktigt bli så ledsen som det känns att jag borde. Skälet till det är att det var så längesedan jag såg henne att hon har känts död under flera år trots att hon inte varit det. Jag tror inte jag har sett henne mer än en gång sedan pappa dog för 16 år sen.
Men kanske borde jag skriva om tiden jag trots allt kommer ihåg. Tyvärr är inte mitt minne så bra så jag kommer inte ihåg så mycket men jag minns att jag gillade henne. Hon var trevlig mot mig. Hon drabbades av demens för några år sen och det var väl i samband med det som jag började anse henne död då mer och mer av vad som var farmor försvann.
Enligt vad jag har hört så somnade hon in i stillhet. Kul för henne. Kanske är hon tillsammans med pappa nu. Men det vet jag först när jag själv dör. Jag har svårt att tro på himmeln utan väljer att vänta tills om många år då jag vet utan tvekan vad om något som sker efter döden. Allting som går att läsa är bara teorier. Är det här inlägget ett steg i sorgen? Kanske det. Någon kanske tycker att jag borde hålla det här privat men hela Karlskoga kommer ju läsa hennes dödsannons så varför inte. Dessutom så måste jag bearbeta den sorg jag tror jag känner på något vis och det här tycker jag är ett bra sätt. Jag kommer redigera inlägget när jag vet hennes fördelseår.
Vila i frid farmor.