Kan bloggande fungera som samtalsterapi? Att blogga är ju att prata men ändå inte samma sak. Jag kom att tänka på det då en av behandlingarna mot dystymi är just samtalsterapi. Den andra är medicinering. Jag känner att ska jag sitta och berätta om mitt liv så kan jag lika gärna referera hit då allt jag vill säga säger jag här med få undantag, varför göra om allt igen. Och inte känner jag mig bättre för att jag fläker ut mitt liv så här, mestadels pga av bristen på svar men också för att jag aldrig förstått vitsen med samtalsterapi. Hur kan prata hjälpa mig, mest för jag vet ju exakt vad jag vill ha hjälp med och att även om barndomen spelar en viss roll så lär jag inte må bättre av att prata om den. Jag ska väl inte fundera för mycket innan jag hört vad läkaren säger men ändå är det svårt att inte tänka på det jämt, aspisar är ju så bra på det.
![[Valid RSS]](http://aspiebloggen.se/valid-rss-rogers.png "Validate my RSS feed")
Som jag förstått det, är diagnosen dystymi en av många – MÅNGA! – varianter av freudbaserad människotolkning. Du har Aspergers syndrom och ska därför inte tolka (eller låta någon annan tolka) dina reaktioner, tankar och känslor utifrån det perspektivet.
Samtalsterapi är för det mesta strunt och geschäft och i ditt fall kan det vara direkt förödande. Och varför i all sin dar ska du ta medicin? Har du verkligen gjort allt du kan för att förstå dig själv utifrån andra premisser än de som faktiskt inte gäller för den som har AS? Svenska läkare har oerhört lätt för att sätta psykiatriska diagnoser på praktiskt taget allting. Däremot har de väldigt svårt att ta till sig nya kunskaper och många av dem tror att de är fullfjädrade människokännare så fort de avslutat sin utbildning.
Det är ditt liv och du är den enda experten på det. Du är också den enda människan som ska kontrollera det. Avhänd dig inte den kontrollen och tro inte att mediciner och psykologsnack ska fixa allt.
Jag känner inte dig alls, men ändå påstår jag helt fräckt att du kan göra ett mycket bättre jobb med det här än läkare och terapeuter. Det gäller bara att hitta de rätta metoderna. Det finns ett undantag här: om du skulle ha den stora turen att hitta personer med stor kunskap&erfarenhet om Aspergers syndrom och du dessutom känner förtroende för dessa personer, då ska du be om hjälp. Men inte ens då ska du släppa kontrollen; de är till för att hjälpa dig – du är inte till för att passa in i deras system och tankemodeller.
Mejla gärna om vill något: skälla, fråga, diskutera eller något annat. Jag svarar efter bästa förmåga.
Jag är inte heller säker på att läkare kan hjälpa mig men samtidigt så behöver jag någon att prata med. AS och dystymi är två skilda saker och som jag ser det så behöver inte det ena utesluta det andra.
Du frågar varför ska vill ta medicin, det vill jag inte men samtidigt så har jag en inbunden personlighet som inte gör mig så attraktiv för tjejer så vad göra. Lägg där till min icke-existerande motivation att ändra på något så förstår du kanske varför jag känner mig så fast.
Jag har något jag saknar i mitt liv och jag mår piss för det. kom med bättre idéer om vad jag borde göra. Att gå och vänta på att någon tjej ska falla för mig känns inte som att det kommer fungera.
Gammal gammal post men jag råkade googla fram detta och reagerade. Han där ovan som börjar sin post med ”K” tycker jag har väldigt fel. Han lever med gamla konstiga värderingar. Vi som har dystymi vet att det inte går att bara ”skärpa sig”. Man blir arg när folk påstår det.
Håller med. Nämnas bör att K är en kvinna, vi mejlade en hel del ett tag. På sistone har jag känt av dystymin mer än på många år, men vill inte att blogga bara ska handla om det. Det blir deppande att läsa.