Att vara kring arga människor

Det här inlägget skrevs just före jul men på grund av något strul så kom det inte fram när jag skickade till mig själv från jobbet. Idag såg jag filen igen och skickade den så jag kan lägga in det. Jag har läst det igen och tycker inte att något behöver ändras. Nu skrev jag förvisso ett inlägg från minnet, men jag vill publicera originalet då det förra inte blev som jag hade tänkt mig.

—————————————————————–

Något jag verkligen inte gillar, utan att veta varför, är att vara i närheten av arga människor eller i miljöer där de riskerar att bli arga. En sådan miljö är där barn finns. Nu är det inte att personerna i fråga skulle vara arga på mig utan det kan vara en mamma som blir sur på sina barn när de är bråkiga, oavsett om jag känner personen eller ej.

Jag tror som vanligt att jag beskrivit det här tidigare men då jag inte är säker så är det lika bra att göra det igen. Även om jag har skrivit om det så var det nog inte ordentligt förklarat men som sagt jag minns inte.

När jag hör någon förälder säga till sitt barn, eller för den delen hör något barn gråta eller på något sätt klaga så känner jag ett sug i magen och det enda sättet att slippa ifrån det är genom att avlägsna mig från den miljön, eller att ha hög musik på för att blockera ut ljudet. Det är en av anledningarna till att jag aldrig lär kunna jobba i butik eller något annat ställe med många barn som till exempel bibliotek. Men vad händer när det inte går att komma bort.

Det finns situationer som är väldigt svåra att komma bort ifrån och det är när man är med släkten. Då mina systersöner inte alltid är särskilt lugna utan ofta vill tjafsa med varann och henne så känner jag mig en väldig olust av att vara med dem. Men man måste väl träffa släkten, i alla fall om man ska vara ”social”. Problemet är att jag är inte den sociala typen även när jag mår bra, och speciellt inte om jag inte mår bra. Men jag vill inte vara helt ensam.

Min lösning på problemet har hittills varit att sällan vara med på deras födelsedagar utan bara på såna som när någon av mina andra syskon fyller eller på julafton. Tänk då på det jag skrev tidigare om att inte gilla julen, och sen att gå runt med en klump i magen gör inte saken bättre. Det samma gäller min egen födelsedag då jag verkligen inte kan gå undan undrar längre stunder. Men är jag inte med där så kanske de inte vill träffa mig igen och det vill jag inte vara med om.

Tyvärr tror jag att det här kommer läsas av alla förutom de som verkligen skulle behöva se det och min yngsta brorsa kommer inte vara med på måndag utan komma till syrran tidigare på dagen och sedan fira någon annanstans, men det här berör ändå syrran mest. Om jag nu ska framföra det, hur gör man sådant på ett bra sätt. Det är en av anledningarna till att jag skriver det här, då är det sagt i alla fall, och kanske vågar jag då prata om det med de som inte läst det. Men ändå.

Det här går ut över mamma som vet hur jag känner och tycker det är jobbigt att jag känner så. Det får till följd att hon sällan träffar sina barnbarn och det är synd för jag vill inte sabotera för henne. Hon brukar åka de gånger jag inte är med men det är inte kul att vara hemma då och undra vad de tycker. Kanske är det lika bra att säga som det är, något jag pratade om att göra på min födelsedag, men det blev inte av. Fick inte en syl i vädret. Kanske går det bättre nu. Följderna av att berätta borde inte bli värre än att fortsätta ha det så här.

En sak som jag undrat över är hur det började, varför jag känner som jag gör. Jag vet inte med säkerhet vad som fått mig så här. En sak som både mamma och jag är överrens om är att det inte orsakats av bråk hemma då hon och pappa sällan bråkade. Det enda jag kan komma på är att det är från skolan. Där så hände det ofta att en lärare blev arg på någon elev och då vill jag sjunka genom jorden. Men de var aldrig arga på mig så varför påverkades jag så här. Men jag gillade aldrig skolan och ville bort därifrån i största allmänhet så kanske är det det som ligger i. Om någon som läser det här har något annat förslag så vore det kul att höra. Frågan är också om det går att sluta känna så här? Men det betyder terapi som förmodligen inte lär fungera. Och som dessutom kostar en massa pengar. Men jag är så förbannat trött på att ha det så här, att året ska vara inrutat efter de gånger jag kommer träffa släkten samt de gånger jag är inne i butiker. Inte kul alls.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.