Idag har varit den värsta födelsedagen i mitt liv borträknat den 1989 då min pappa dog 3 dar innan. I mitt förra inlägg skrev jag om busschauffören som var blind men tyvärr så är det inte allt. Väl i kristinehamn så tvingades jag byta buss. Jag minns inte att det stod något om bussbyte i turlistan. Tydligen skulle den här till garaget. När jag gått av vid bele så tog jag sats åt fel håll och fick vända tillbaka.
Medan jag gick så fick jag höra vad som lät som mobilen som låg i väskan. Jag la den där för byxfickan blev full om jag också skulle ha mp3-spelaren i där. Det är ett annat skäl till att jag nätt och jämt hörde mobilen. Innan jag fått upp telefonen så hade den som ringde lagt på. Roligt nog så kände jag igen namnet som hörandes till verkstan som hade bilen. Det regnade och jag var svettig så jag tänkte vänta tills senare och se om de ringer igen. Så skedde aldrig. Vad som skedde var att de hade ringt hem, det numret uppgav jag också, och sagt till morsan att delarna inte hade kommit. Detta skedde efter kl 9. Kunde de inte ha sagt det när jag lämnade in bilhelvetet så jag sluppit ta bussen. Nog måste de väl ha haft delarna hemma, eller väntade de på posten? De ska höra av sig när de fått delarna. Med min tur lär det säkert vara kokhett imorrn igen.
Så kom jag då till jobbet, svettig, törstig och trött. Det tog en kvart, en massa vatten och ett toalettbesök innan jag orkade jobba. Sen gick allt förvånansvärt bra tills jag skulle hem. När klockan var något före 15.00 så tänkte jag att nu slutar jag. Då kom jag också på att precis då gick bussen, från en hållplats 10 minuter bort. Det var bara att vänta på nästa, samt att ringa morsan och berätta att jag blir sen. Bussen krockade aldrig och jag krockade inte med bilen utan kom hem oskadd konstigt nog. Väl hemma så märkte jag att jag hade gått i från tofflorna i morse när jag skrev det förra inlägget. Visst jag hade strumpor på mig då men ändå, hur lyckades jag med det. Det är väl bäst jag slutar innan servern krashar. Må morgondagen bli mycket bättre.