Aspiebloggen

I morsen runt 4-tiden vaknade jag med en tryckande känsla över vänster bröst. Det är inte svårt att förstå vad min första tanke var. Men jag ville inte ringa ambulans och ville verkligen inte göra morsan orolig genom att ringa henne. Jag intalade mig själv att det inte var en hjärtinfarkt just för att det var svaga om en smärtsamma hugg/tryck som kändes och ville mest somna igen. Tyvärr var jag tvungen att kämpa mig upp till toaletten då jag var tvungen att gå, som vanlig när jag vaknar på natten. Efter det tog det mig någon timme att somna medan smärtorna pågick.

När jag vaknade konstaterade jag till min förskräckelse att smärtorna fanns kvar. Då blev jag verkligen orolig. Efter frukost (ja jag är en vanemänniska) så ringde jag till slut till morsan efter att ha suttit och läst på nätet om kärlkramp, något min pappa led av. Hon var förstås också orolig men tyckte att jag skulle höra av mig till vårdcentralen först. Själv var jag beredd att sätta mig och köra till Karlskoga då jag förmodade att det var kärlkramp och att Kristinehamns vårdcentral/sjukhus inte hade den utrustning som krävdes för diagnos. Men efter att jag hade ringt dem och fått en tid klockan 9.30 så åkte jag dit och sprang runt lite innan jag hade närmottagningen på baksidan.

Väl där så kollades mitt EKG och sen kom en läkare och lyssnade med stetoskop. Han sa att det jag har inte alls har med hjärtat att göra utan att det är något som kallas Tietze syndrom. Det i sig som Fasslänken säger är en inflammation i ett brosk vid bröstbenet och revbenen och har inget med hjärtat att göra. Mitt EKG såg tydligen bra ut, roligt men överaskande. Jag uppvisar annars alla riskfaktorer utom rökning när det gäller hjärt och kärlsjukdomar så det var kul att hjärtat trots allt verkade må hyfsat, även om jag verkligen borde lägga om min kost.

Jag vet att jag sjunker ihop på grund av min sneda rygg och det är en av orsakerna till det här. Sen dess har jag försökt sträcka på mig mer men det har snarare lett till ryggont istället. När jag kom hem så ringde jag morsan för att ge henne det lugnande beskedet och sen tog jag en alvedon och la mig och vilade. Det hjälpte inte utan värken släppte sen när jag åt lunch. I morgon tänkte jag gå lite med stavarna igen, något jag inte har gjort sen det blev ordentligt kallt. Det känns som att det är dags att lägga om min livstil. Hoppas att jag har motivation till det.