Aspiebloggen

Jag gick till läkaren utan att veta vad jag verkligen ville ha ut av det, annat än en personlighetsförändring. K som kommenterade mitt förra inlägg var kritisk mot mediciner men ändå såg jag det som det ända sättet att kunna bete mig annorlunda. I natt däremot så började jag tänka på det där om själslig kontakt. Jag gick ifrån läkaren med samma personlighet som jag haft i många år, men med ett annat synsätt.

Mitt samtal med läkaren berörde så mycket så jag vet inte hur jag ska sammanfatta det hela men det gick nog ut på att jag inte är så felaktig som jag känner mig. Han som har känt i mig i många år kunde se ett perspektiv jag inte såg. Jag var för upptagen med att se vad jag inte har medan han kunde se vad jag faktiskt klarat av. När vi sågs sist så var jag långtidsarbetslös och hade diverse psykiska besvär medan nu så har jag ett namn på besvären, har lärt mig en hel del hur man ska hantera dem, samt har ett jobb som om några månader kommer bli en tillsvidareanställning.

Jag nämnde min ensamhet och hans svar på det var att vänta och inte oroa mig för mycket. Det roliga att tänka på när det gäller tjejer är att jag tycks aldrig komma nära de som jag känner mig attraherad av medan de jag har kommit nära har varit de som jag inte alls tyckte om fysisk, iaf i början. Jag kan förutom tjejen jag nämner på sidan om aspergerkriterierna bara komma på en tjej till som jag känt mig nära, vilket inte är mycket med tanke på hur många tjejer jag haft i mina klasser. Jag borde helt enkelt ge upp gällande de tjejer jag träffar nu och koncentrera mig på jobbet så kanske träffar jag någon här, eller någon annanstans.

Läkaren tyckte, och jag har insett att han har rätt, att ska jag få en tjej så ska jag vara mig själv. Jag hade ju funderat på om det finns mediciner som kan förändra mig så att jag blir köpvärdig hos tjejer men insåg till slut att det var helt fel väg att gå. Vi diskuterade aldrig det ämnet och bäst var väl det. Det kommer bli tufft att ställa om sig från en som funderat så mycket över kärlek till en som längtar men som inte låter det ta en för stor del av sitt liv men jag måste klara det annars kommer jag bli slutkörd.

Jag skriver det här från jobbet för jag känner att jag måste få bearbeta det innan jag klarar av att arbeta. Inlägget kommer att publiceras ett antal timmar efteråt då jag inte kommer åt bloggen här ifrån. Då de flesta slutat redan så kommer det stora testet för mitt nya synsätt imorgon på fikat och senare lunchen. Först då vet jag om jag klarar av förändringen ihop med andra eller om det bara fungerar när jag sitter här för mig själv.

Så vad blir nästa steg? Svaret är att nästa steg blir att jag slutar skriva det här inlägget och sätter igång med det jag ska göra. Jag får inte låta min ensamhet styra vad jag gör utan måste se till att sköta det jag har. Jag må må piss ibland men jag måste tänka på de skäl jag har att inte må så. Ett sådant skäl är det här jobbet, för första gången i mitt liv så har jag ett jobb som jag trivs med och som kommer att bli fast.

Här behöver man sällan tveka på om man kommer få vara kvar, iaf om man klarar av att arbeta och trivs med uppgifterna. Då man kan arbeta allt mellan 25-100% och ändå känna att man gör något bra då måste det vara ett bra ställe. Naturligtvis skiljer sig lönen beroende på hur mycket man jobbar men att få prova på att jobba och sen om man känner att det går bra gå upp i tid det är vad provanställningen jag har nu är till för. Sen när ett halvår gått så går man över till utvecklingsanställning och då vet man vilken tid man klarar av att arbeta eller så provar men en stund. Jag kommer gå upp till 100% och flera andra lär också göra det men känner man att det inte går så har man rätt att fortsätta på något mindre, kanske 75 som jag har nu. Efter ytterligare ett halvår går man upp till fast anställning.

Det här blev mycket men jag var tvungen att få det är mig.