Aspiebloggen

Jag har sagt upp mig från Lir. Anledningen är att jag inte stod ut med det extremt tråkiga uppdrag jag satt på och till viss del klimatet. Ett uppdrag som jag tydligen var väldigt bra på att utföra men som ändå är på tok för repetitivt för mig. Jag behöver något där jag får tänka till mer och här fanns inte det.

Nu är ju inte jag den som bara sådär säger upp mig och det var inte heller min första tanke. Den var att gå ner i tid. Jag tjänade gott på jobbet men vilken nytta gör det om man jobbar hela tiden och knappt har tid för något när man kommer hem. Tyvärr märkte jag att mitt i en budgetperiod är inte det bästa tillfället att göra något sådant och efter mötet där min önskan inte beviljades började jag fundera på uppsägning.

Kort därefter konktaktade jag dels facket, dels försäkringskassan för att få till ett möte. Det mötet drog ut på tiden och när jag väl hörde av FK för att veta när det kunde bli av fick jag veta att just den handläggaren varit sjukskriven därav väntan. Nog tycker man att de i växeln borde ha vetat detta. När jag väl fick en tid för ett möte som skulle ha varit i måndags så blev det en ändring även där då handläggaren kunde inte komma så det blev till att ta det via telefon för mest ville jag veta hur det skulle bli med ersättning sen.

Efter mycket om och men blev det så dags i tisdags att framföra meddelandet. Jag har aldrig varit så nervös som när jag stod inför coacherna då. Nåväl de ville tydligen ha mig kvar och gav mig ett moterbjudande: Slipp uppdraget och gå ner i tid. Det var förstås ett väldigt bra erbjudande som jag var tvungen att tänka på så jag sa att jag lämnar mitt beslut halv elva som förvisso blev halv tolv.

Erbjudandet var bra och tydligen möjligt då det snart börjar en ny budgetperiod men jag har gått och mått dåligt enda sen slutet av oktober när jag fick veta att jag inte skulle få gå ner i tid så jag ville inte anta erbjudandet. Jag kände mig som en mjölkkossa, vilket är kul med tanke på uppdraget, och även om alla anställda är till för att dra in pengar till företag så vill jag inte känna mig som det. Jag vill känna att jag ger något för mitt kunnande, inte timkostnaden kunden får betala.

Medan jag satt och skrev det här så fick jag ett mejl om att kunden dumpar oss på grund av lågkonjukturen. Trist för företaget och jag kan inte undvika att tänka vad som skulle ha skett om det här kommit tidigare innan jag verkligen tröttnade. Hade jag orkat vara kvar eller hade jag ändå slutat? Det får vi aldrig veta.

Felet med LiR ligger egentligen i citatet ”gillar att göra repetitiva saker om och om igen med bibehållen kvalitet”. Som kanske inte är exakt vad Olle brukar säga men nära. Felet där är att medan aspergare må gilla att göra repetitiva saker, betyder det inte att man gillar de repetitiva saker man mer eller mindre tvingas att göra. De flesta kan nog göra det men många vill i så fall göra något de gillar, annars är det inte roligt och blir snabbt väldigt tröttsamt. Jag vet att man inte kan ha kul jämt och då och då åker man på tråkiga saker men att få veta att man ska sitta flertalet år på något man snabbt lärt sig hata är väldigt knäckande för psyket. Och det var meddelandet jag fick, att jag skulle sitta om inte många år så åtminstone flera, detta vid ett tillfälle jag inte ens visste om jag skulle stå ut resten av månaden. Därför vill jag bort.

Vissa må tycka att det är idiotiskt att säga upp sig när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Till viss del håller jag med men om man verkligen inte har någon glädje i livet, vad spelar då en lön för roll. De senaste två veckorna har jag inte ens orkat spela WOW, så dåligt har jag mått. Får se om det blir något i helgen. Nej jag måste hitta något nytt, vad vet jag inte. Efter jag slutat ska jag ägna mig åt att fundera ordentligt på detta. Jag kommer att vara sjukskriven ett tag tills jag kommit på vad jag vill göra. Sen blir det eventuellt dags att gå över till A-kassa men inte nu. Jag vill inte bli anvisad till Kiruna vilket mycket väl kan ske. Min sista arbetsdag är den 9 januari.

Så till rubriken på inlägget. Jag började få idéer om det här inlägget för någon månad sen men av förståeliga skäl kunde jag inte skriva något. Jag funderade på om jag skulle skriva det i ett textdokument som jag brukar göra och sen klistra in det men det blev aldrig av.

Rubriken syftar på det faktum att LiR sällan får inte särskilt trevliga uppdrag utan det de lägger ut är sådant som de egna anställda inte vill göra eller förstås i vissa fall inte kan göra. Uppdraget jag satt på var ett sådant som jag kan förstå om det vill outsoursa då det tar väldigt lång tid och de egna har säkert annat som behöver göras. Tydligen tycker de att de hinner med detta igen.

I övrigt finns det två personer som är bra på korrekturläsning, två som är bra på att koda, en som är bra på bildbehandling och någon som kan göra enklare översättningar. Mer avancerade översättningar lär läggas ut på en ordentlig översättningsbyrå. Det betyder i alla fall att resten av konsulterna åker på allt från skanning till att sitta och föra över information från formulär till dator och förstås översättningsadministration som jag och två andra satt med. Med andra ord att skicka och ta emot översättningar. Jag översatte aldrig utan det gjorde andra. Jag tänker inte nämna några kundnamn då jag är osäker på vad som gått ut i pressen men jag vet att mitt uppdrag inte gjort det. Det borde de sagt något om. Så fråga inte, det är inte så bra för mig att avslöja något.

Men i alla fall så de flesta jobb är verkligen mer samhallinriktade fast de kräver att man åtminstone har normal intelligensnivå, till skillnad från samhall där många är utvecklingsstörda. Men de flest uppdragen är inte skapande utan bara utförande enligt en mall och det är väldigt tråkigt. Ok vissa jobb är roliga men det beror på jobbet. Jag vill ha något där jag får tänka till, inte bara sitta och fylla i uppgifter. Det kommer förstås bli fler tråkiga uppdrag nu när alla drar in så därför orkar jag inte vänta tills läget vänder.

Frågan gällde verkligen pest eller kolera, inget alternativ var bra men jag tror att uppsägning var det minst dåliga. Den som lever får se.

Förresten läst jag i NKP i fredags morse att säljchefen Madelen Richardsson ska sluta och istället bli Näringslivsutecklare i Kristinehamn. Kul för henne men det är lite konstigt att läsa det i tidningen innan man får mejl om det vilket jag fick tidigare den dagen. Ännu roligare är det att vi slutar på samma dag.

En annan sak är att när jag skrev på kontraktet så stod det att jag skulle jobba 8 timmar vintertid och 7 timmar 45 minuter sommartid. Det nämnde inte vad som räknades som sommartid och jag och några andra antog att vi skulle få veta det till slut. Det skedde inte och när sommaren var över fick vi veta att det tydligen var försent att göra något.

En föredetta kollega (ofrivilligt uppsagd) kontaktade facket som fick svaret att det skulle man ha frågat om när det gällde trots att det var först i höstas som vi fick veta att sommartid var juni, juli, augusti. I övrigt trodde vi att någon skulle säga något. Facket var inte så nöjda med det svaret och inte jag heller men vad göra. Lärdom: Ta reda på vilka rättigheter du har och se till att de efterföljs. Ingen arbetsgivare kommer hjälpa dig även om de påstår sig vara annorlunda. Annars försvinner några veckors semester som istället blir gratis arbete. Jag hoppas de som är kvar klarar sig bättre.