Aspiebloggen

Stundtals känner jag mig så väldigt ensam. Trots att jag sitter i ett hus med flera dussin människor i så skulle jag lika gärna kunna sitta på månen. Jag brukar försöka få syn på mina grannar när de går förbi men det är sällan jag ser någon. Förmodligen för att få är ute så här års.

Sant ändå så skulle inte min ensamhet mildras i någon större grad även om jag kände varenda granne. Vana läsare av den här bloggen vet precis vad som saknas i mitt liv, frågan är hur jag ska få det.

Bäst vore om jag för en gångs skulle kunde skriva ett inlägg där jag inte beklagar mig över något men det är svårt. Bättre vore om jag kunde posta inlägg som handlar om det som bloggen är döpt efter, men jag har så lite att säga om ämnet. Det mesta är nog redan sagt.

Det är inte så konstigt om jag känner mig ensam när det är första gången i mitt liv som jag bor ensam. Men den ensamheten har inte stört mig lika mycket som det gjorde första veckan. Då har det känts värre att jag lämnade mamma ensam, men samtidigt kunde jag inte bo kvar. Jag avskyr ensamheten men behöver friheten.

Men bristen på flickvän stör mig rejält, och det lär bara bli mer nu när sommaren närmare sig och tjejer har mindre och mindre kläder på sig. Då är det tur att det är en lågstadieskola jag går förbi på vägen till jobbet och inte en gymnasieskola.

Har hört att tjejer ska tydligen kunna märka av om man är singel. Låter inte kul alls. Inte nog med att mitt yttre inte är det bästa samt att jag har asperger som ger mig ett annat minspel än andra. Nu ska det tydligen gå att läsa av att jag är singel också. Snacka om att vara brännmärkt.

Mitt störst problem är att jag har väldigt svårt för att inleda samtal med tjejer. Ju mer attraherad jag är desto svårare är det. Därför måste jag ha daglig kontakt samt möjlighet att prata om något annat som berör oss som till exempel jobb eller intresse. Jobbet har inte gått något vidare och några intressen som inkluderar tjejer har jag inte.

De enda gångerna jag kan prata någorlunda oförhindrat är via nätet men det är något helt annat än vad jag vill ha. Möjligen skulle det gå att anlita en dejtingtjänst men då har vi det där att man måste ta kontakt och jag har svårt för att ta kontakt. Att skriva är lätt som det här långa inlägget visar, men spontan kontakt och att veta vad som ska sägas är svårt, för att inte säga omöjligt.

Följden blir att min motivation är låg. Jag har ingen större lust för något längre. Detta påverkar naturligtvis mitt jobb. Hur ska jag kunna säga att jag trivs på jobbet( en fråga som dök upp på ett utvecklingssamtal nyligen), när jag inte ens trivs med mig själv. Det enda som kan få mig att må bra är om jag får någon att dela mina tankar med. Jag har en hel del sådana som jag inte vill dela med mig via bloggen. Men tills dess får jag sitta här och filosofera för mig själv.