Aspiebloggen

Idag är det exakt 20 år sedan min pappa Bengt dog av en hjärtinfarkt. Jag brukar tänka en del på det så här års men i år så ville jag gärna sätta en blomma på hans grav då det var jämt årtal. Därför var jag iväg till mamma idag och sen åkte vi till kyrkogården.

Även om jag saknar honom så är det inte det värsta som hänt mig. Det må låta konstigt men även om vissa tankar går ut om det så är det värsta som har hänt ändå den mobbing jag utsattes för under så lång tid. Det om något har haft stor påverkan på mig och gör än idag att jag känner mig värdelös rätt ofta, som att det jag kan är något som många andra kan och därför är jag inte unik. Jag är fel person att avgöra om det stämmer men hittils så har jag haft svårt att komma igång med sånt jag vill göra just för att jag inte vet om det kommer lyckas. Men nog om mig nu.

Bengt Eriksson: 1943-1989. Vila i fred.