Aspiebloggen

Det är nu 2 månader kvar tills jag går in i något som kallas utvecklingsanställning. Skillnaden mot nu är att jag får en lön från företaget samt att reglerna kring ledighet och arbetstid skärps. Lönen är betydligt högre än vad jag har nu, iaf om jag väljer att gå 100%, och det är vad som grämer mig nu. Kommer jag orka gå 100% när jag knappt har någon större lust nu på 75%.

Skälet till varför jag inte är säker har just med min knappt existerande motivation att göra, inte uppdragen. Visst skarpa är roligare men det är inte vad som bekymrar mig mest, utan det är just hur jag ska orka jobba 8-17 när jag inte har någon större lust för något. Så här kan jag bara inte ha det. Hur ska jag kunna jobba och känna så här men frågan är just vad jag ska göra.

Mina problem kan snabbt sammanfattas som kärleksblyghet kombinerat med en överviktig kropp med kutig rygg. Om jag bara var vacker men tyvärr ville mina gener annorlunda, och en period efter pappas död med mycket godis och lite rörelse gjorde inte saken bättre. Så vad ska jag ändra på. Kut ryggen sitter i skelettet och är permanent även om träning skulle hjälpa något men inte helt. Men jag har inte tid att gå på gym när jag jobbar och inte trivdes jag där heller. Alla dessa foton på folk med kroppar jag aldrig kommer ha eller få gjorde ont att se dessutom så gick en radio hela tiden och det var också jobbigt.

Och sen ska man inte glömma det viktigaste nämligen motivationen. Jag har verkligen ingen större lust med något som tar för lång tid och ansträngning utan att ge tydliga resultat. Jag var inte långt ifrån att ge upp Lego-projektet men efter vissa framgångar igår och i morse så kommer det nog att lyckas men träningen gav inga resultat jag kunde se utan var bara jobbig så därför gav jag upp den. Även om  jag skulle få tid så kommer jag inte fortsätta, det går bara inte.

Gällande kärleksblyghet så vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Igår nämnde jag psykiatrin men jag vet inte vad de skulle kunna göra. KBT lär väl inte fungera i ett sånt här sammanhang och att sitta och berätta om mitt liv känns också värdelöst. En lösning vore om jag kunde få träffa en sexuell mentor, men de verkar vara till för de som redan har relationer. En sexolog vore värdelöst då det ända problemet jag har i mitt sexliv är att jag inte har ett sexliv. Jag tror att fick jag bara träffa en mentor så skulle pressen jag känner minska rejält och jag skulle kunna vara mer avslappnad tillsammans med tjejer. Men frågan är om det är ett tillräckligt bra skäl och vem man isf kontaktar. Jag hör hellre av mig till den allmänläkaren jag känner än psykologen jag hade. Kanske kan han ordna en remiss. Det enda jag vet är att något måste hända snabbt för annars orkar jag snart inte mer.

Om några veckor kommer jag köpa en väldigt intressant lego-modell. Det är kanske lätt att tolka mina kommentarer om den som att den kommer göra mig mycket lyckligare, men det skulle isf vara en feltolkning. Visst jag vill ha den men den kommer inte lösa mina verkliga problem.