Aspiebloggen

Idag är sista dagen på min semester. Jag hade en hel del jag ville ha gjort och vad fick jag då gjort:

• Såg klart flera serier, ja
•  ägnade mig åt musik, ja till en del. Det blev inga låtar av det iaf
• Gjorde klart modellflygplan och flög med magistern, nej och ja. Maggan flög men bara en dag och inga plan blev klargjorda.
• Börja bygga Lego igen, jepp det tog jag mig tid till.

Gällande planen så tänkte jag att om det blir för konstigt med det senaste tillägget av glasfiber så tar jag antingen bort allt, eller så låter jag det vara som det är och flyger ändå. I värsta fall så får jag göra nya vingar. Jag tror att jag skrev något om det här tidigare. Iaf så blev det inte så mycket mer än funderande. Vädret var inte trevligt en dag så då tänkte jag att nu kan man inte flyga så därför gjorde jag inget åt planet, trots att jag ju kunnat flyga någon annan dag. Mysticen som egentligen inte måste vara klar förrän inomhusflyget sätter igång måste jag skaffa nytt lim till men det depronsnabblim jag vill ha har hobbybutiken inte fått in då leverantören inte skickat det, sedan i januari. 🙁 SKÄRPNING AIRMEDIA. Jag tappade lusten att försöka med uhu-por så det får vara.

Magistern flög fint trots den hårda vinden. Jag gjorde 2 starter och landingar och ingen landning var väl särskilt mjuk men orsakade inga skador på planet. Den andra var inte planerad utan berodde på att batteriet var slut så jag hade inget direkt val. Men planet kom ner, om än via en lite studsig landning. Det var skönt att få flyga det planet igen när det varit ett år sen sist.

Det känns som att jag borde ha hunnit med mer, men det är väl så alla känner så här dags. Sen är det tillbaks till jobbet igen. Ett jobb som inte ger mig så mycket glädje som jag skulle vilja. Men det är inte jobbet som är fel utan mitt liv. Jag har inte skrivit om det men jag är fortfarande väldigt ensam. Att vara det gör att inget annat ger någon varaktig glädje. Där har vi något jag glömt, att skriva en artikel om kärleksblyghet. Men det känns inte heller kul då det bara kommer leda till att jag får tänka på vad jag saknar, utan att det kommer leda till något annat.

Ju mer jag skriver desto mer känner jag igen tankesättet hos en med dystymi. Visst den diagnosen kom före AS men det betyder inte att den inte skulle gälla för det. Det är ironisk att tänka på att jag har lättare för att öppna mig för den tjej på jobbet som jag inte alls är intresserad av men när det gäller den andra så blir jag fastlåst och allt känns svårare att säga. Suck. Ingen som inte lider av kärleksblyghet kan förstå vilket fruktansvärt handikapp det är. Får se om jag orkar skriva något snart.