Aspiebloggen

Det är bara att konstatera att jag kan verkligen inte förändra något, jag orkar inte ta tag i det. Det var för 2 veckor sedan jag skrev om självrannsakan men sedan har inget hänt. Jag har fortfarande svårt att ta tag i saker, jag är fortfarande så väldigt ensam, utan förmåga att ändra det och jag går fortfarande och väntar trots att jag inte längre vet vad det är jag väntar på. Kanske väntar jag på att mitt ska börja. Jag vill konstigt nog inte att det ska ta slut, inte än.

Kanske borde jag skaffa en personlig assistent, eller gå i terapi.

Äsch varför censurerar jag min egen blogg, det är ju självklart vad jag väntar på, en flickvän. Men sådana måste man arbeta för. Man måste ha självförtroende och vara framåt och visa vem man är. Det är hur jag tolkar vissa diskussioner på AS-forum. Tyvärr kan jag inget av det där. Självförtroendet skapades i samband med att jag fick jobb, tidigare kan jag inte ens påstå att det fanns.

Asperger och åratal av mobbning har gett mig en social fobi av sällan skådat slag. Jag törs ingenting som inte hör till vanliga diskussioner, vilket betyder att jag helt enkelt inte törs inleda en diskussion med tjejer som hör till vad man brukar kalla raggning. Det går bara inte. Tyvärr har jag insett att alla tjejer väntar på att man ska ta första steget, det går inte att vänta på dem att ta det.

Lägg där till att jag vet mycket väl hur jag ser ut så är det inte så konstigt om jag mår dåligt. Men hur kul är det att läsa en blogg där skribenten bara jämrar sig hela tiden. Tyvärr är det det enda jag är bra på. Nej nu ska jag lägga mig så jag kan vakna till ytterligare en dag där jag passerar tjejer som inte vill ha mig.