Aspiebloggen

I dag var första dagen sedan 2006 som jag var utan bil. Då var jag förstås utan körkort också men det har jag kvar. Jag vet de monetära fördelarna med att inte ha bil, även om de inte lär börja gälla fullt ut förrän nästa månad. Men jag har också känt av nackdelarna med att inte ha en bil. Resan till KPS i morse tog längre än med bil och jag frös samt blev svettig på samma gång. Dessutom var jag något oroad över eventuell halka, mest från våta löv. Hur ska inte det bli senare i vinter när halkan verkligen sätter igång. I morgon ska jag till morsan i Karlskoga igen, denna gång med buss. Det blir en ordentlig skillnad från att bara ha tagit bilen och åkt iväg.

Gårdagen kändes overklig på något sätt. Först skulle jag och min vän som köpte bilen till en verkstad för att få ett pris på reparationerna som behövs, sen var det iväg och hämta pengar och sen skjutsade han mig till cykelaffären. Väl där så upphörde bilen att vara min och det kändes konstigt och overkligt. Som något jag bara föreställt mig. Efter cykel med tillbehör var inköpt så var det dags att trampa hemåt för att hinna äta lite innan jag skulle iväg till Ramp 2010 med UMA. Det kan jag bara nämna som: fy fan var mycket folk det var och trångt, och kul att en kristinehamnare vann. Kvällen gick åt till att vila.

Att cykla med en elcykel tar inte så lång tid att vänja sig vid som jag trodde.  Ganska snart känns det naturligt att något skjuter på och ger en knuff. Tyvärr känns växlarna för få. Det är lätt att växla upp till 3an och ändå känna att det borde finnas en högre växel. Jag föredrar ett lågt varvtal på tramporna med en hög växel men det går inte här. Igår lyckades jag till och med starta på 3an, men det är inget jag tänker upprepa. Troligen dåligt för kedjan och motorn om inte annat. Riktigt dåligt är att motorn ligger som en broms om man inte har den på. Det påminde om hur det brukade kännas att använda en fälgdynamo, vilket var många år sen jag hade en. Lägg där till att jag tror att främre handbroms ligger emot hjulet ibland.

Jag borde inte ha väntat så här länge med att skriva det här för nu blev jag trött och får svårt att komma på vad jag ska skriva, bara att det är mer. Jag må har viss ånger för mitt val men det är inget att göra något åt. Utan ett jobb kommer jag aldrig få lån och jag vill inte gärna göra mig av med cykeln. Det är bara att gilla läget. Jag kan trösta mig med att jag inte längre berörs lika mycket av bensinpriset. Och att jag kommer att få mycket motion.