När jag läste dokumentet Hur man bedrar en värld av Dick Wase så blev jag förvånad och fundersam över vad som sades om kärlek på sidan 27. Tydligen så är inte begreppet kärlek universell utan något som mest finns inom kristna samhällen. Jag har ju som många andra växt upp i ett samhälle som ständigt pratar om kärlek men har aldrig riktigt fattat vad det är. Hur är man när man är kär och hur vet man att man är det?
Svaret brukar vara att man bara vet det men det säger mig ingenting. Jag brukar ofta ha sexuella tankar om tjejer men tycker också att jag borde ha varit kär, så därför har jag analyserat mina känslor för olika tjejer och som jag nämnt tidigare så är det runt 2-3 stycken som jag tycker mig ha varit ”kär” i. Men om nu kärlek är något som är konstruerat, hur kan man då säga att man varit kär? Vad är det som säger att den känslan man haft verkligen varit kärlek, och vad kände jag egentligen för de tjejerna?
Jag brukar skilja sex och kärlek åt genom att sex är något som jag känner för att göra just då, kär är jag i den som jag vill umgås med under en längre tid. Men jag vet att jag inte skulle klara ett sexlöst förhållande så hur skiljer sig då ett förhållande mot bara sex. Om det längre förhållandet skulle vara kärlek så är kärlek inget annat än att man umgås mellan samlagen. Och jag tänker ofta på sex och många är de som jag känt åtminstone någon attraktion för även om de riktigt attraktiva är få och förmodligen ingen jag lär få göra mer än stirra på. Attraktion har en förmåga att ge mig tunghäfta och jag är inte direkt pratglad i allmänhet så att få till ett förhållande med någon jag tycker är riktigt attraktiv känns nära nog omöjligt.
Vad jag verkligen vill är egentligen inte ”kärlek” utan att ha en flickvän som vill ha upprepade samlag med mig och som jag vågar/kan prata om allt med, även det jag inte skulle skriva på bloggen, och ja det finns saker jag inte vill nämna här. Trots den lilla läsekretsen så inser jag ändå att allt som står här kan läsas av vem som helst. Kan någon påstå att jag vad jag just beskrev inte är en bra beskrivning på vad många skulle anse vara ett helt normalt förhållande, må vara att jag beskriver det på ett annorlunda sett.
För att återgå till mina ”känslor” om de som står ut från de andra så är just viljan till längre förhållanden det enda som skiljer dem från alla de tjejer jag i stort sett dagligen stirrar på. Men är det detsamma som ”kärlek”, eller är det så att kärlek i själva verket bara är en annan term på människors vilja att leva ihop med en annan person? Jag har läst någonstans att folk som lever i förhållanden slutar känna ”kärlekskänslor” efter ett par år och bara har en känsla av vänskap kvar. Kanske är det så att ”kärleken” aldrig funnits där utan det är kulturen som fått folk att känna så. När de sen umgåtts en längre tid så är det bara naturligt att de känner vänskap (om man nu kommer överens) och brukar man säga att deras förhållande är djupare. Min kommentar till det är att det bara är deras vänskap som är djupare, men det är inget fel alls. Vem vill inte ha nära vänner att dela sitt liv med. Det är något som förmodligen även många med asperger vill ha även om vi inte vill ha det lika ofta som neurotypiska. Med reservation för att alla är olika sociala och vissa är mer än andra. Efter att ha tänkt på det här ett par dagar så känns det skönt att ha fått det nedskrivet. Förmodligen finns det mer att säga men det märks.
![[Valid RSS]](http://aspiebloggen.se/valid-rss-rogers.png "Validate my RSS feed")
Bra debatterande och resonerande text.
Som ett slags svar kan jag kontra med att det vi kallar ”kärlek” existerar och beror på olika signalsubstanser och hormoner som kretsar i hjärnan och kanske blodomloppet. Dessa substanser ger känslan vi kallar kärlek, och den fungerar i stort sett likadant i allas kroppar, oavsett religion eller ursprung, eftersom att den normalt fungerande kroppen är universell. Vad som framkallar den här kemiska reaktionen är olika från person till person, och här kan ursprung och religion ha en roll, kan jag tro. Vissa religioner kanske inte tillåter dessa vällustkänslor att framkallas på grund av vissa omständigheter (man skulle kunna tänka sig att tvångsgiftemål skulle kunna vara ett av de så kallade omständigheterna). Men att kärlekskänslan finns, det är ett som är säkert. Den beror, liksom andra känslor, på hjärnan och vilka hormoner och substanser som produceras där.
Kärlek är kanske just en vällustkänsla och som du säger skapad av hormoner. Betyder det att folk som inte känner den inte kan bli kära och är det av någon vikt?
Att hormoner styr/skapar våra känslor känner jag till och det låter rimligt. Men frågan är när det gäller just kärlek, måste den finnas? Jag har ju som sagt funderat över hur jag känt tidigare och tyckt att jag måste ha känt den känslan men jag börjar tvivla. Jag får skriva mer en annan gång men det är jobbigt med ett samhälle som hela tiden tjatar om kärlek utan att någon kan ge en bra förklaring på vad det är. Sen att jag inte fått uppleva den om den nu finns gör inte direkt saken bättre.
Kanske har den som aldrig varit kär förnekat att den är det. Ibland sätter man upp spärrar redan innan man hunnit ge sig chansen att bli kär, och jag kan tänka mig att mycket av detta kan styra kärlekshormonerna, alltså även tankar. Frågan är då vidare om man också kan skapa dessa hormoner endast via tankar, men jag tror att mycket beror på vilka människor som utsänder de ”rätta” feromonerna (doftämnen), i kombination med tankedialogen man har i sig själv.
Jag vet inte om de känslor du skrev om var kärlek. Är man kär så känner man det, klychigt men sant. Kanske är man bara kär i en sekund, i en timme, varannan timme. Jag tror fortfarande inte att man kan känna kärlekskänslan varje minut, hela livet, bara för att man är förälskad i någon.
Jag ger upp den här diskussionen då det drar upp dåliga minnen. Kanske har du rätt i det du säger. Att tänka på kärlek är inget kul. Skulle ha skrivit något förolämpande om alla hjärtans dag men jag orkade inte.
Det var verkligen inte min mening, varken att diskutera ”emot” dig eller få dig på dåliga tankar.
Kärlekens tid kommer, ska du se. Jag unnar alla det.
Det är inte ditt fel fast ändå är det det. Jag hade inte väntat mig något svar på inlägget då jag får få kommentarer men tyckte ändå att det var kul. Men då du ställde en del frågor som förvisso är berättigade så insåg jag att ämnet inte är något jag vill prata om på grund av min bristande erfarenhet så då lämnar jag det.
Hoppas du får rätt i att den gör det. Då skulle jag kunna granska mina känslor på ett annat sätt och ge mer kommentarer om ämnet kärlek. Nu skulle jag må bättre i att inte fundera så mycket på det men det är lättare sagt än gjort.