Aspiebloggen

Jag har alltid tyckt att bilen varit viktig för mig men det var först när jag inte längre kunde ha kvar den som jag insåg just hur viktig den är. Den som tvivlar behöver inte göra mer än att kolla på antalet inlägg jag gjorde under förra året och det här. Nu är inte jag den som skriver mycket men så här lite har jag aldrig skrivit.

Nåväl  det här är vad som hänt. I det förra riktigt inlägget nämnde jag problem med växellådan. Det var ett av skälen till att jag var tvungen att ställa av bilen och till slut sälja den. Men det var var spiken i kistan var att stöldspärren fick för sig att nyckeln inte var rätt. Med andra ord så gick det inte att låsa upp bilen med fjärrkontrollen utan bara manuellt, men då ville inte bilen starta. Tydligen är det så på Renault att om man inte låser upp med fjärren så kommer man ingenstans.

Att fixa växellådan i sig skulle gå på mellan 5-10 000 kronor beroende på om jag gjorde på en bilhandlar eller vanlig verkstad men bara en auktoriserad bilhandlare kan fixa låsproblemen och det låg också på omkring 10 000 kr. För en bil som 2,5 år tidigare kostat 10K kronor så var det helt enkelt inte värt det även om jag hade haft råd, vilket jag inte hade. Inte heller hade jag kunnat ta lån annat än på ställen man verkligen inte vill ta lån på. Så det blev att ställa av bilen och försöka sälja den. Till slut så skrotas bilen då ingen vilje köpa den.

Sedan dess har jag mått väldigt dåligt. Tanken var att jag skulle ha arbetstränat hos Iris Hadar i Karlstad men så blev det inte efter att bilen gick sönder. Den dagen som den vägrade starta så skulle jag har varit på ett info-möte om detta. Under hösten började jag praktisera på Pingstkyrkan Second hand i Kristinehamn. Praktiken var 3 timmar på tisdagar och jag gör sista dagen på tisdag. Det var stundtals kul, ibland något tråkigt. Det var inte helt lätt att hitta praktikplatser i närheten av där jag bor. Svårast var att det knappt gick att se ett slut på det som fanns att göra. Min uppgift var att testa elektronik, mest datatillbehör som kom in och slänga det som antingen inte fungerade eller helt enkelt var i för dålig kvalitet för att säljas. Vilket är en hel del. Datordelar har tyvärr en ganska kort livstid. Det var ändå trevligt att träffa lite folk.

I stort sett hela förra året spenderades med att vänta. Förutom den fysiska bedömningen så skulle det till en psykisk så i mars försökte jag få till en remiss till psykiatriska öppenvårdsmottagningen genom att kontakta Kristinehamns vårdcentral. Tyvärr fick jag en idiot till läkare som krånglade till det hela så mycket till gick åt till det. Till slut fick jag så en kallelse till ett möte i november. Det var skönt efter så lång väntan. Efter det mötet så skulle några fler uppgifter in från tidigare ställen jag varit i kontakt med så nästa möte blev i januari, något jag inte gillade. Mer väntan. Jag tänker inte gå in så djupt i det hela annat än att säga att den 5 april i år blev allt klart med anmälan om sjukpension som det kallas så nu är det bara att fortsätta att vänta på ett förhoppningsvis positivt besked. Har jag en jädra tur så får jag ett besked innan industrisemestern i juli, annars blir det att vänta tills augusti.

Mina dagar spenderas mestadels med att spela World of Warcraft. Tidigare innan anmälan var klar ville jag bara att tiden skulle gå. Till viss del gör jag det fortfortfarande och wow är perfekt för det. Men jag skulle också vilja ha energi till att bygga lego, något jag inte gjort på länge. Får se hur det blir med det. Nej nu är det bäst jag slutar skriva och publicerar inlägget. Jag ger inga löften om när nästa inlägg kommer men förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge som sist.