Blandat

Så är ytterligare ett adventsfyllt år förbi. Som jag nästan förstod så hände inte mycket med bloggen. 6 inlägg ,borträknat detta som inte räknas då det publiceras efter midnatt, är inte någonting att vara stolt över och det är jag inte heller. Gällande tidigare år så är siffrorna: 3 inlägg under 2013, 2 inlägg under 2012 och slutligen 27 inlägg under 2011. Det är tydligt när det började gå utför. I februari 2012 blev jag utförsäkrad och den ovisshet som följde ledde till att jag inte orkade med bloggen eller mycket annat för den delen.

Tyvärr fick jag för några månader sen veta att förvaltningsrätten går på försäkringskassans linje och avslår min överklagan på det beslutet. Nu har jag ”äran” att för första gången i mitt liv ha varit i kontakt med kammarrätten som eventuellt tar upp mitt fall. När man ska dit så är det lite krångel nämligen. Man måste ha något som kallas för prövningstillstånd för utan det så tar inte kammarrätten upp fallet och det har jag ansökt om. Jag vet inte var jag skulle vara om jag inte haft mitt personliga ombud och det är tråkigt att jag inte hade tillgång till henne när jag slutade på UMA och åkte på en massa problem. Gällande prövningstillstånd så ska det förhoppningsvis inte ta för många månader innan jag vet om jag får det. Om det nekas så blir det att börja om från början med att ansöka till FK igen och allt sånt. Gällande Kammarrätten så vet jag inte hur lång tid det kan ta men vad jag har hört så har jag otur så kan det dröja till den här tiden nästa år.

Men all den här väntan är väldigt jobbig för mig och det är också jobbigt att veta att jag har försummat bloggen. Men det året blir det åtminstone skillnad på den delen. Bloggen ska nu återuppstå och den ska dessutom flyttas till en egen domän igen. Nej det blir inte den gamla adressen. Tommyeriksson.se har jag inte ägt sen 2010 och ur SEO-synpunkt vore det inget värt även om den var ledig vilket den inte är. Nej den nya adressen blir aspiebloggen.se. Jag beställde den för 2 veckor sen och har spenderat den tiden med att kolla över vilka tillägg som verka vettiga. I morgon så kommer bloggen att flyttas så det här blir sista inlägget på den här adressen. Jag tänker inte att radera den här bloggen utan den får vara kvar som backup ifall jag vill flytta tillbaka. Jag har däremot stängt av kommentarer på alla inlägg äldre än 2 veckor vilket betyder att det här och det om dörrklockan blir de enda som tillåter kommentarer en liten stund. Gällande kommentarer så kommer den nya bloggen att använda kommentarssystemet Disqus så skaffa ett konto där om ni vill kommentera. Jösses vad långt det här inlägget blir.

Den andra stora ändringen är att jag tänker att börja en podcast. Jag har hållit på i några månader och undersökt det hela och känner att det vore kul. Det är huvudskälet till att bloggen flyttar. Om jag bara skulle börja blogga igen så hade jag inte behövt krångla med att flytta bloggen men podcasts behöver fler val än vad wordpress.com kan erbjuda för att bli lätta och dessutom vore det kul att ha tillgång till andra tillägg även om det är en djungel. Podcasten kommer att köra igång någon gång under Januari för ju längre jag väntar desto mer osäker blir jag. Jag återkommer i ärendet vid ett annat tillfälle.

Slutligen så hoppas jag att 2015 blir ett betydligt bättre år än 2014 var och att jag orkar med att hålla igång allting oavsett vad Kammarrätten kommer fram till.

I slutet av Augusti så skaffade jag en trådlös dörrklocka för jag var trött på det höga skärande ljudet från summern som hör till lägenheten. Den fungerade ett  litet tag men till slut så fick jag veta att den inte längre fungerade. Jag vet inte när den slutade att funka då jag har få gäster.

Nåväl  jag plockade bort mottagaren från väggen där den satt och satte i batterier så jag kunde ta med den ner till sändaren för att försöka få dem att få kontakt med varandra igen med hjälp av de instruktioner som finns. Det lyckades inte, klockan gjorde ett ljud ifrån sig när en viss knapp hölls inne för länge men sändaren fick ändå inte kontakt med den efteråt.

Jag var tvungen att ta isär mottagaren något för att nå knappen ifråga, luckan som täckte den ville inte loss. När jag gjorde det fick jag se att en sladd var loss. Jag visste inte då om detta var ett fel eller inte men orkade inte krångla utan lät den ligga till en kompis kunde ta en titt på den. Han konstaterade att batteriet till sändaren var slut då den led som ska lysa inte gjorde det. Byte till ett nytt batteri hjälpte inte annat än att lampan lös.

Efter att den lösa kabeln skalats något och hållits emot den plats där den borde ha suttit så ringde det när man tryckte på sändaren så lösningen var alltså att löda fast den kabeln igen. PGA allmän nedstämdhet så dröjde det till idag innan jag drog fram lödstationen och försökte löda den. Efter en del krångel där jag lyckades löda loss den andra kabeln som satt på samma ställe så fick jag på den och med en lödning som inte såg för dålig ut. Det hela var en bra påminnelse varför jag sällan löder. Naturligtvis var jag på en av kablarna till högtalaren.

Nåväl när att var sagt och gjort så testade jag igen att trycka in den knapp på baksidan som skulle hållas inne en viss stund innan man tryckte på sändaren. Men inget skedde så jag trodde att de uppladdningsbara batterierna som tillfälligt användes var slut så jag bytte till alkaliska. Efter att ha hållit inne knappen på mottagaren länge så spelades ett ljud upp men andra tryckningar på sändaren gjorde ingen skillnad. Då såg jag att batteriet var slut.

Jag fattar inte hur det kunde ske då jag bytte för någon månad en och så jävla snabbt ska inte ett sådant batteri ta slut, speciellt inte ett från energizer så nu vet jag inte vad jag ska göra. Det verkar som att sändaren käkar batterier och det är inte kul. Dörrklockan köptes från conrad och är en billig sak som de säljer under sitt eget märke. Det känns inte värt att krångla med returer då den låg på 99 spänn. Lär kosta något sånt att skicka tillbaka och dessutom har jag ju gjort saker med den. Men jag vill verkligen inte gå tillbaka till summern så det blir att leta efter andra inte för dyra dörrklockor som är av bättre kvalitet.

Idag är det 25 år sedan min pappa dog. Jag har inte så många minnen från den tiden och de få jag har är inte så trevliga. Fast jag har försökt att undvika det så har jag då och då, mestadels runt den här tiden på året, funderat på hur mitt liv skulle  ha sett ut om han fortfarande levde. Det är förstås värdelöst att göra då det inte går att veta vad som skulle ha skett och allt hade säkert inte varit trevligt. Men jag skulle åtminstone ha hunnit lära känna honom bättre. Eftersom jag bara var 9 år när det skedde så var jag för ung för att känna honom ordentligt och mycket av vad jag nu vet om honom har jag fått berättat för mig.

Frågan jag ställer mig oftast är, hade jag blivit lika mobbad om han varit där och hjälpt mig och jag inte behövt sörja honom vid den tiden. På senare tid så har jag funderat över om han hade asperger och att det är därifrån jag har fått det. Inte omöjligt men tyvärr omöjligt att veta. Tyvärr har bara mamma mig nu, mina syskon har sällan tid att hjälpa henne så en annan sak som hade varit annorlunda hade varit att hon inte varit så ensam. Synd att jag bor så långt bort och saknar möjlighet att flytta. En annan sak som stör mig, inte med året utan tiden på året är att min födelsedag är på lördag, med andra ord om 4 dagar. Jag vet inte vilka presenter jag fick då men den jag verkligen önskade fick jag då inte.

Oavsett vilka presenter jag får eller inte får på söndag när kalaset är så kanske förvaltningsrätten ger mig en väldigt välkommen en. Har jag tur så kommer den redan i augusti men så länge som det är en trevlig present så skulle det gå att vänta till september. Tills dess blir det att fortsätta vänta som vanligt.

Jag har sen Januari gått och väntat på att Förvaltningsrätten ska komma till en dom angående min sjukpension. Varje vardag har jag ivrigt väntat på att posten ska komma och kanske ha ett besked och helger har varit väldigt jobbiga, speciellt långhelger. Nu när jag pratade med mitt personliga ombud så sa hon att hon varit i kontakt med förvaltningsrätten och att besked inte kommer förrän tidigast Augusti. Det var verkligen inte något jag ville höra, samtidigt så är det på sätt och vis bra att veta att det kommer att dröja många evigheter innan jag får besked. Det blir ytterligare en sommar där jag tvingas sitta på varma bussar samt jäkta till dom istället för att kunna ta en bil när jag vill. Den stabilitet jag behöver för att ta tag i mitt liv kommer också att dröja länge.

Värst är att soc kommer att sno skatteåterbäringen från mig. Som andra som tvingas gå på soc-bidrag vet så tillåter de ingen extra inkomst utan det dras av direkt. När man tvingas gå till soc så ska man aldrig få ha kul utan bara lida. Kanske borde jag låta ilskan gå över innan jag skriver då det kanske är tydligt att jag är arg men jag bryr mig inte. Det är så få som ens läser den här bloggen som inte lär se någon högre aktivitet pga brist på motivation och jag vet att det är vid nästa ansökan i Juni som avdraget sker då jag ännu inte fått in några pengar men det är nu jag är arg så därför skriver jag nu. Fan vad jag hatar soc och de politiker som bestämt hur det ska vara. Kanske borde man bli politiker och kunna bestämma utan att göra särskilt mycket men ändå tjäna multum. Men för att bli det så måste jag stänga av mitt samvete och det är lyckligtvis inte helt lätt. Ingen politiker med ett fungerande samvete får någon makt vilket är synd för det är sådana politiker man vill ha.

Eftersom jag inte lär blogga på ett tag så tänkte jag avsluta med att jag förtidsröstade trots att jag först inte tänkte göra det. Det blev på Piratpartiet då det är ett av få vettiga partier. Jag funderade också på Junilistan men till slut blev det ändå PP. Synd att man inte går rösta på två partier.

Innan jag kommer till det jag tänkte skriva om så måste jag rätta till ett ordentligt misstag jag har gjort. Jag fick av någon anledning för mig förra året att det var i april jag ställde av bilen. Jag vet inte varför för nu när jag skulle kolla upp det hela så visade det sig vara den 31 maj 2012 och inte i april som jag trodde. Jag fick leta i en del pärmar men till slut så hittade jag en utskrift från Transportstyrelsens sida från när jag ställde av den.

Det förklarar varför för någon vecka sedan när jag skulle kolla upp det hela genom att leta reda på vilken dag jag skulle ha varit till Iris Hadar så hittade jag inget i kalenderappen. Den dagen jag trodde det var stod det istället Inda som i Inda support. Den 25 maj står det af vilket stämmer då jag skulle till arbetsförmedlingen i Kristinehamn för att träffa en arbetsterapeut som skulle vara min kontaktperson i Karlstad. Då bilen vägrade starta så kom jag inte iväg. Där ser man. Nåväl jag vill inte vänta till i maj med det jag tänkte skriva.

————————————————————————-

Nu är det snart 2 år sedan jag var tvungen att göra mig av med min bil och ekonomin har inte låtit mig skaffa någon ny. Jag har skrivit mycket om hur gärna jag vill ha en bil men ju längre tiden går desto mer är det något annat jag saknar, något jag inte har haft på över ett årtionde. Stabilitet. Bilen hjälpte något då resor var betydligt lättare att planera men den/ de kunde inte ge mig den stabilitet jag verkligen behövde.

Lite bakgrund behövs kanske. Jo när jag gick i grund- och senare gymnasieskolan så hade jag inte så mycket osäkerhet utan jag visste vad som förväntades av mig från en månad till en annan.Visst det var jobbigt med mobbning i yngre år och så för att inte tala om allt stök som var i de flesta klasserna, men jag visste vad jag skulle göra och när. Allt det försvann när jag tog studenten. Då skulle jag ut på arbetsmarknaden utan att veta hur bara att jag kunde inte ta vilket jobb som helst för ryggen samt att jag hade svårt att hitta något som intresserade mig. Efter ett tag fick jag så min aspergerdiagnos samt en sjukskrivning på grund av ryggen. Jag skulle verkligen vilja veta varför den sjukskrivningen inte gick att ha som skäl nu utan en massa annat var tvungen att anges som FK slog ner på. Hoppas Förvaltningsrätten ger mig rätt.

Nåväl från när jag tog studenten 2002 så har jag aldrig haft någon stabilitet även om det blev lite bättre medan jag var på UMA så visste jag att det var tillfälligt och det gjorde mig orolig. Något som visade sig stämma bra när jag slutade och blev lämnad helt ensam. Varför fick jag inte hjälp att skaffa personligt ombud direkt, det hade varit till enorm hjälp? Så visst när jag väl blir sjukpensionär så kommer jag kunna skaffa bil igen, men mest av allt så kommer jag att veta vad som kommer att ske. Inga mer konstiga soc-papper att fylla i och fakturor att kopiera. Bara lugn att koncentrera mig på att leva. Nu är det bara att sitta och vänta och hoppas på det bästa. I värsta fall måste beslutet överklagas till ytterligare en högre instans och då dröjer det ännu längre tid med mer väntan. Det orkar jag inte med. Som det är nu så går det inte att planera något långsiktigt utan den här oron finns hela tiden.

Nu är är det 6 år sen jag flyttade till Kristinehamn. Även om jag normalt tycker att tiden går på tok för långsamt så är det svårt att tro att det gått så lång tid. Jag minns att jag då var full av hopp för ett bättre liv, ett bra jobb och fler vänner. Nu känner jag inget hopp alls utan vara oro över framtiden. Ett år fyllt av inget annat än väntan har den effekten. Inget blev som jag trodde, speciellt inte jobbet som nu bara ställer till problem.

Jag gick ut hårt då jag hade hört dåliga saker om att vara på soc-bidrag så jag ville verkligen inte ha det. Det åkte jag på ändå och fick bekräftat hur jobbigt det är, men det var senare. I början var det halvtid som gällde och då även uppgifterna var trevliga så gick det hyfsat. Men företaget växte och vi i Kristinehamn såg mindre och mindre av grundarna och de som blev våra lokala chefer hade andra styrkor och att leda företag var inte en av dem.

Efter att jag gick upp till heltid så gick det i början bra. Jag ville ju verkligen klara det. Men ju mer tiden gick desto mer insåg jag att det inte skulle gå. Då det uppdrag jag blivit påtvingad var allt annat än trevligt så var det inte värt att tänka på minskad tid och dessutom skulle det inte ha hjälpt för vid det laget var jag så trött på allt så även kortare arbetstid, vilket jag blev erbjuden när jag meddelade min önskan att säga upp mig, inte skulle ha hjälpt. Jag borde aldrig ha satsat på full tid och nu när FK avslagit min ansökan om sjukpension två gånger bland annat på grund av jobbet så är det mer klart vilket misstag det var. Förhoppningsvis kommer Förvaltningsrätten att se annorlunda på saken.

Men det kunde jag inte veta då utan då var det bara att blicka framåt. Nu sitter jag här i ett Kristinehamn jag flyttade till för att slippa pendla och längtar tillbaka till Karlskoga igen. Men flytt är inte att tänka på så länge som det här pågår utan det blir till att fortsätta vänta och jag är så förbannat trött på att vänta. Jag skulle kunna skriva en hel del om vad jag kunde ha gjort annorlunda men det spelar ingen roll nu. Jag vet inte vad jag gör om Förvaltningsrätten också säger nej. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för många månader innan  jag vet svaret.

Nu är det två år sedan jag blev utförsäkrad från försäkringskassan. Jag blev sjukskriven för ett antal år sen och hade det vilande ett tag. Sen efter jag hade fyllt 30 så blev det tillfällig förlängning ett halvår i taget medan jag gick på UMA. Till slut så fick jag inte vara kvar där och då tog sjukskrivningen slut. Sedan dess har jag haft en del praktik och annat för att kolla min arbetsförmåga vilket till slut ledde till slutsatsen att sådan inte finns. I april förra året blev anmälan om sjukpension äntligen klar för att skickas in och sen var det bara att vänta. Tyvärr blev det avslag 2 gånger så nu har en överklagan skickats till förvaltningsrätten. Det kan i värsta fall ta ett år men jag hoppas förstås att det går mycket fortare än så.

Under tiden så är det bara att vänta och vänta och jag är så förbannat trött på att vänta. Jag har redan spenderat större delen av förra året med att vänta och nu riskerar samma sak att hända igen. Hade jag vetat att det skulle bli så här mycket krångel så hade jag aldrig tagit det där förbannade jobbet på LiR. Så trevligt var det ju inte och det blev snabbt sämre. Tydligen var det ännu jävligare att bli sjukskriven tidigare så jag får väl vara glad att jag kunde vara på UMA så länge.

Det värsta med att vänta är att tiden går så långsamt. Jag har svårt att tänka långsiktigt nu utan vill bara att tiden ska gå så att jag till slut får ett svar. Tills dess så försöker jag att sysselsätta mig men det är svårt. Jag vill inte satsa på något nytt då jag inte lär ha energi att fortsätta med det och jag vill sällan ta tag i gammalt utan drar ut på allting vilket jag inte heller gillar. Bara en sån sak som att det här hade varit bättre att skriva igår på den faktiska årsdagen och inte idag. Jag hade gått om tid och gick och tänkte att jag skulle börja skriva men det blev inte av.

Det var länge sen jag skrev ett längre inlägg här och det känns skönt att ha gjort det. Om inget annat sker så blir det ett nytt i mars angående en annan årsdag samt en till i april. Min födelsedag sker i augusti så det gäller inte den utan annat som jag inte går in på nu.

Enligt historiken så sa förr-förra inlägget att den här bloggen fyller 6 år så jag förmodar att den fyller 7 nu. Men det känns nästan fel att fira en blogg med ett inlägg i år. WordPress verkar ha gjort om en del sedan jag sist var inloggad. Av något konstigt skäl står delar av sidan på engelska och andra på svenska. Jag vet inte när jag kommer att få lust att åtgärda det.

Anledning till att bloggen legat nere att att jag helt enkelt inte orkat skriva något. Jag har spenderat en stor del av året med att vänta på en sjukskrivning som aldrig blev av. Kvar är att överklaga det beslutet. Förhoppningsvis ska det gå vägen. Tills dess kommer all min energi gå åt till att finnas till.

Om inget annat sker så ska jag åtminstone försöka skriva ett inlägg om mina då 2 år utan bil. Det blir i april. Jag tänker inte ge några löften om något annat då jag förmodligen bara kommer att dra på att göra det ändå. Förhoppningsvis ska jag orka ge bloggen nytt liv någon gång nästa år. Det enda skälet till att jag ens skriver det här inlägget är för att jag inte vill ta död på traditionen jag tydligen har om att fira bloggens födelsedag oavsett om det finns något att fira eller inte.

Jag har alltid tyckt att bilen varit viktig för mig men det var först när jag inte längre kunde ha kvar den som jag insåg just hur viktig den är. Den som tvivlar behöver inte göra mer än att kolla på antalet inlägg jag gjorde under förra året och det här. Nu är inte jag den som skriver mycket men så här lite har jag aldrig skrivit.

Nåväl  det här är vad som hänt. I det förra riktigt inlägget nämnde jag problem med växellådan. Det var ett av skälen till att jag var tvungen att ställa av bilen och till slut sälja den. Men det var var spiken i kistan var att stöldspärren fick för sig att nyckeln inte var rätt. Med andra ord så gick det inte att låsa upp bilen med fjärrkontrollen utan bara manuellt, men då ville inte bilen starta. Tydligen är det så på Renault att om man inte låser upp med fjärren så kommer man ingenstans.

Att fixa växellådan i sig skulle gå på mellan 5-10 000 kronor beroende på om jag gjorde på en bilhandlar eller vanlig verkstad men bara en auktoriserad bilhandlare kan fixa låsproblemen och det låg också på omkring 10 000 kr. För en bil som 2,5 år tidigare kostat 10K kronor så var det helt enkelt inte värt det även om jag hade haft råd, vilket jag inte hade. Inte heller hade jag kunnat ta lån annat än på ställen man verkligen inte vill ta lån på. Så det blev att ställa av bilen och försöka sälja den. Till slut så skrotas bilen då ingen vilje köpa den.

Sedan dess har jag mått väldigt dåligt. Tanken var att jag skulle ha arbetstränat hos Iris Hadar i Karlstad men så blev det inte efter att bilen gick sönder. Den dagen som den vägrade starta så skulle jag har varit på ett info-möte om detta. Under hösten började jag praktisera på Pingstkyrkan Second hand i Kristinehamn. Praktiken var 3 timmar på tisdagar och jag gör sista dagen på tisdag. Det var stundtals kul, ibland något tråkigt. Det var inte helt lätt att hitta praktikplatser i närheten av där jag bor. Svårast var att det knappt gick att se ett slut på det som fanns att göra. Min uppgift var att testa elektronik, mest datatillbehör som kom in och slänga det som antingen inte fungerade eller helt enkelt var i för dålig kvalitet för att säljas. Vilket är en hel del. Datordelar har tyvärr en ganska kort livstid. Det var ändå trevligt att träffa lite folk.

I stort sett hela förra året spenderades med att vänta. Förutom den fysiska bedömningen så skulle det till en psykisk så i mars försökte jag få till en remiss till psykiatriska öppenvårdsmottagningen genom att kontakta Kristinehamns vårdcentral. Tyvärr fick jag en idiot till läkare som krånglade till det hela så mycket till gick åt till det. Till slut fick jag så en kallelse till ett möte i november. Det var skönt efter så lång väntan. Efter det mötet så skulle några fler uppgifter in från tidigare ställen jag varit i kontakt med så nästa möte blev i januari, något jag inte gillade. Mer väntan. Jag tänker inte gå in så djupt i det hela annat än att säga att den 5 april i år blev allt klart med anmälan om sjukpension som det kallas så nu är det bara att fortsätta att vänta på ett förhoppningsvis positivt besked. Har jag en jädra tur så får jag ett besked innan industrisemestern i juli, annars blir det att vänta tills augusti.

Mina dagar spenderas mestadels med att spela World of Warcraft. Tidigare innan anmälan var klar ville jag bara att tiden skulle gå. Till viss del gör jag det fortfortfarande och wow är perfekt för det. Men jag skulle också vilja ha energi till att bygga lego, något jag inte gjort på länge. Får se hur det blir med det. Nej nu är det bäst jag slutar skriva och publicerar inlägget. Jag ger inga löften om när nästa inlägg kommer men förhoppningsvis ska det inte dröja lika länge som sist.