Aspiebloggen

Så var det då dags för farmors begravning. Jag kommer inte ihåg mycket från när pappa dog eftersom det var så länge sedan men jag förmodar att den gick till på ett liknande sätt. Men det var inte vad det här inlägget ska handla om.

När jag satt där så tänkte jag en hel del på tro. Då min egen tro är vacklande och jag vill se mig som en agnostiker var det inte så roligt att höra prästen tala om gud hit och gud dit. Samtidigt så visste jag att det inte var rätt tillfälle för att diskutera sådana frågor. Det jobbigaste för mig var inte att känna sorg, för det gjorde jag inte, utan att bete sig värdigt som man bör. Jag må inte gilla religion men en mycket mer religiös tillställning än en begravning är svårt att hitta. Oavsett om man tror på en gud eller ej så ska man bete sig på ett visst sätt då, speciellt om man inte är den som sörjer.

Kanske ska det räcka så. Att börja förtala religioner har jag ingen lust med. Men jag måste påpeka att många utövare gör helt fasansfulla saker i religioners namn, det går inte att komma ifrån. Trots det tycks även de enklaste delarna glömmes bort. Lite kommer jag ihåg från skolan. Vad sägs om: Du skall icke dräpa. Hur många utövare har inte glömt bort det. Eller vad sägs om: Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Och sen tänk på Abu Graib. Inte såg man något av det där.

Sen skulle jag kunna skriva en hel del om filmen The god who wasn’t there men jag skippar det till ett senare tillfälle. Får se om det här inlägget väcker samma känslor som det om hundar för några veckor sedan.

Andra bloggar om: Begravningar, Tro, Religion, Abu Graib, The god who wasn’t there